Kustjagaren på volley

 In Tävla
Mårten och John i Kustjagaren

Mårten och John i Kustjagaren

Ibland är de bästa förberedelserna för en tävling de som tas på volley. I förra veckan ringde min bror Olle mig och berättade att han inte skulle ha möjlighet att ställa upp på Kustjagaren, en springa-sim-tävling i Karlskrona, och erbjöd mig att ta hans plats. Jag skulle tävla med hans långtids ”partner in crime” Mårten Vidlund, en värmlänning som tillsammans med min bror har en gedigen Ö till Ö resumé.

Mitt JA sjönk in under dagarna som gick och tankarna var på det hela taget positiva till mitt deltagande och jag började plocka i ordning mina grejer enligt tidigare vinnande koncept från Amfibiemannen och Ö till Ö 2012. Det enda som oroade mig var skovalet, mer om det senare. Som vanligt packades det för mycket och väskan som jag bar med mig till jobbet på fredagen var enligt principen man vet faen aldrig vad som kan hända.

Oro och tvivel

I duschen på fredagsmorgonen kom den, oron. Det gnagande tvivlet om att jag kanske inte skulle räcka till eller att jag var i fel träningsfas för att kunna prestera på den här tävlingen. Nåja, man kan ju inte annat än att göra bort sig och det överlever man, kom jag till slut fram till allt medan jag stressade iväg till jobbet.

Taktiken

Under fredagen ägnades en del tid till att kolla vädret och det såg ut att bli närmast perfekta tävlingsförhållanden om man tycker om att svettas i en våtdräkt, sol och ca 18 grader med vind på ca fem m/s. I bilen ned till Karlskrona diskuterade vi taktik och utrustningsval fram och tillbaka. Mårten var ganska offensiv i sin inställning. Tävlingen skulle inledas med åtta km löpning på asfalt och Mårten tyckte vi skulle testa att trycka på ordentligt, 4:30–4:45 tempo, under den första löpsträckan. Han hävdade med rätta att det ju hade gått bra för mig på Amfibiemannen förra året. Osäker som jag var på min egen form och pannben att uthärda det, förespråkade jag en något försiktigare början men jag köpte till slut hans upplägg, med ”utvägen” att vi kan ju alltid slå av på tempot senare.

Utrustningen

Vi bestämde också att vi skulle köra med ”koppel” på simningarna för att hålla ihop oss. Med asfalten i åtanke föll skovalet på mina Saucony Kinwara TR, något mer dämpade än mina ”go-to” skor Inov-8 X-Talon 212. Eftersom vi var osäkra på vattentemperaturen packade jag även ned min våtdräktsmössa i min Salomon S-Lab vätskeryggsäck, jämte två geler, extra glasögon och öronproppar. Ingen dolme men väl mina beprövade ”benflytisar” (sönderskurna simskoleverktyg instoppade under avskurna våtdräktsben, se nedan) och de minsta av mina paddlar. Ett tag hade jag i tankarna att köra med mina Blue Seventy simhudshandskar men övergav det för mina minsta paddlar, Speedo Biofuse Power. I blåsan fanns min favoritblandning cola och vatten.

Johns benflytisar

Tyckte att jag var snyggare när jag blundar…! Kolla vadernas fenomenalt hydroforma strömlinje form. Ett gediget testarbete i vattentunneln har givit resultat!

Samma morgon

Lördagsmorgonen var händelselös och perfekt i uppladdningssyfte. Jag käkade äggröra och bacon och några toast jämte juice och kaffe. Info-mötet om tävlingen var bra och de hade verkligen gjort sin hemläxa. På bussen ut till starten var det den vanliga nervösa stämningen med snack om tider, prylval och framtida projekt. Själv satt jag med DN:s korsord och försökte slappna av med vetskapen om att det här jag ju gjort förut.

Väl ute vid starten ställde sig den manliga deltagarskaran med ryggen till och skvalade, alltid samma sak, en del av gemytet, eeeeh!

Kisspaus innan start

Trippelespresson trycker på!

Kustjagaren

Starten gick och Mårten tryckte på med detsamma. Det tog inte långt tid innan det stänkte svett och längtan efter simsträckan blev mer och mer påtaglig. Tempot som vi bestämde innan höll vi, fram till de sista två kilometerna då vi tappade något. Det gick ändå på 39 minuter. Mårten var snabb ner i vattnet, vi sket i linan och bestämde att eftersom jag förmodades vara den starkare simmaren så skulle jag lägga mig vid hans fötter och låta honom bestämma fart och riktning. Det funkade bra och vi höll ihop bra. Det hade börjat blåsa mer och sjön var krabb. Det förvånande var att vattnet var så varmt, måste ha varit ca 18 grader eller mer.

Nervositet innan start

Killar och tjejer med allvarliga sysselsättningsproblem precis innan start. Ingen av dem har gått med på att vara med på bild.

De påföljande löpsträckorna var alla mer eller mindre varianter på ca 1-2,5 km löpning. Jag var starkare i vattnet och Mårten tryckte på under löpningen. Jag började bli rätt sliten och tyckte att värmen var jobbig. Vi hoppade över att ”cabba” ner på alla löpsträckorna; nöjde mig med att dra ned blixtlåset fram. Det var ett misstag, kände mig instängd och trög.

I fronten

Vid någon av uppstigningarna fick vi höra att vi låg på 32:a plats (av 102 startande lag) och det rullade på bra. Vinden hade nu ökat och vågorna gjorde så att siktningen blev viktigare och frekventare. Tretaktsandningen gick över i ensidig tvåtakt för att inte fylla på med för mycket av Östersjön. Jag kände mig stark i vattnet och kunde trycka på bra med paddlarna. Ork fanns och vi började sikta uppåt.

Paddlar

Försten till inflammation i axlarna vinner!

På sträcka 17 kom vårt första och enda misstag, ca en km in i löpningen på 2,7 km missade vi en snitsel och var tvungna att ta fram kartan för att loopa tillbaka in på banan igen. Misstaget kostade oss nog 15 min och en hel del positiv energi. Jag tog tillfället i akt och skickade in en gel i ugnen. Väl på rätt väg igen drog Mårten på igen och jag var tvungen att hålla in honom så att vi skulle ha något kvar till de sista två sim- och löpsträckorna.

Danskt tips

Den näst sista löpningen hade en rejäl stigning som kostade på; löpningen kom sedan ner på platten längs med havet och motvinden drog i ordentligt och det kändes som vi sprang i evigheter. Vi passerade ett lag med samma rollfördelning som mellan mig och Mårten, d v s en hare och en sköldpadda. Benen var rejält stumma nu. Sista simmet var bara 550 m och jävlar vad gött det var att det var över.

I vattnet passerade vi ett danskt lag som, när jag stod och väntade på Mårten, påpekade för mig och sedan Mårten att han måste sluta sparka så mycket, ”det bromsar!” Vi var väl inte så mottagliga just då och danska var väl inte det språk som registrerade bäst i våra hjärnor…!

Målgång

Sista löpsträckan rann på bra och vi kom in på respektabla 36:e plats, 4 timmar, 50 minuter. Vi var nöjda men visste att det kunde gått bättre om vi inte hade tabbat oss.

Kustjagaren är definitivt en tävling att komma tillbaka till. Välorganiserad med mycket publik längs banan. Förvånansvärt backig bana mest på mindre grusvägar och asfalt men nästan inga av de inslag som vi var vana vid från tävlingar i Stockholms skärgård, klippor med såphala i- och urstigningar. Här var det långgrunda dyiga dito som fyllde skorna med skit.

När jag stod i duschen konstaterade jag att just skiten hade orsakat några rejäla blodfyllda blåsor på tårna. Kan tänka mig att även mitt skoval inte var så bra. Något att kalibrera under nästa utmaning, Amfibiemannen, som är den sista avstämningen innan årets Ö till Ö.

Lärdomar

  • Fler intervaller och backträning och längre ”långa-lugna” pass. Det finns ännu tid att få in det till Ö till Ö. Hela sommarlovet är räddat.
  • Utrustningen funkade perfekt men varma dagar måste vi göra det ännu lättare att cabba ner; det gör mycket för psyket att känna vinden mot huden.
  • Att ha händerna fria från utrustning är även det en viktig faktor för välbefinnandet, packa undan helt enkelt.
  • Knäppningen på vätskeryggsäcken (Salomon Advanced Skin S-Lab 5 Set) var lite pillig (kolla bringan på killen ovan som blundar så ser ni de små röda spännena) och med kalla händer kan det där bli en mardröm. Den går till utvecklingsavdelningen för påsyn.
Recent Posts
Showing 2 comments
  • Robert Malmkvist
    Svara

    Inspirerande skrivet! Vi ses på Ö till Ö!

  • Dahlhöjd
    Svara

    Kul läsning om loppet. Vår RR och film på sidan!

    /Johan

Leave a Comment

0