Ö till Ö…check!

 In Tävla

2/2

Andra februari tror du!?

Två av två, fattar du väl

Näe, det betyder att på två starter har jag och Andreas nu gått i mål två gånger av två möjliga på Ö till Ö. Mina barn brukar fråga mig, varje gång de får en medalj(till!) att leka med, om jag vann?! Tragiskt nog, måste jag meddela dem att pappa inte längre tävlar för att vinna utan för att det är så kul att tävla och att ha ett mål att sträva mot. Jag måste säga att jag är omåttligt stolt över att Andreas och jag har lyckats gå i mål två gånger.

Målgången på Ö till Ö

We fu**ing did it…IGEN!

Det är många i vår närhet som frågar mig hur det var och hur det går till. För det mesta rapar jag upp distanserna och vad det går ut på. Ibland försöker jag förklara på ett bättre, djupare plan, hur det känns och jag finner att jag har svårt att komma ihåg. Just nu, så är det för nära inpå tävlingen.

På ett djupare plan

Jag minns dock hur frukosten tryckte över bröstet under första simningen. De svävande maneterna. Hur solen lyste i det gröna vattnet. Hur linan mellan oss slingrade vit i vattnet. Smaken i munnen efter de längsta simningarna och känslan av mild sjösjuka. Att tvångsmässigt tänka på att lyfta fötterna i skogen. Sanden och stenarna i skorna. Att jag ramlade alldeles för många gånger. Den ständiga tanken på att äta och dricka. Nojandet över kroppens tillstånd.

Race meeting Ö till Ö

Race meeting

Hur glad jag blir över att någonstans längs vägen höra att någon hejar. Familjen som har vätske-/energidepån på Mörtö, jag älskar dem! Tack för iprentabletterna! Familjen med vattenslangen någonstans på Ornö, jag bugar för er. Eller pensionärerna(?) på Ornö som står helt oannonserat och bjuder på saft. Deras hjälp berör på ett själsligt plan.

Jag kommer ihåg de små men ack så viktiga samtalen med Andreas. Hur jag ibland var lite grinig, förlåt Andreas! Jag kommer ihåg hur jag längs vägen rös och hur jag nästan grät tyst för mig själv av att anspänningen snart var över.

Framåt är enda vägen

Mest av allt minns jag hur jag inte tänkte längre än till nästa ”cut off”. Och ständigt med oss fanns tanken på grissimningarna (1000/1400/970 m) och långlöpningen på Ornö (ca 20 km). Aldrig stanna för länge på något ställe, ständig rörelse. Vi gick i de brantaste backarna men ständigt med blicken på en punkt längre fram på stigen eller i skogen, på vägen – DÄR ska vi börja springa igen.

Första simningen under Ö till Ö

Första simningen, 12 timmar innan start. 1670 m av härlighet, ödesmättat.

Ornö är där det händer

Andreas och jag har upptäckt att det handlar väldigt mycket om att bygga en buffert, fram till nästa ”cut off”. Med buffert menar jag helt enkelt en ”säkerhet” av tid för om något går åt h-e; Ornö mannen, Ornö det är där allting händer! Den här gången gick vi iland på Ornö med ca tre och tjugo minuter på oss till sista ”cut off”.

Det gick inte fort men vi sprang för det mesta, framförallt i början. Vid depån vid Ornö Kyrka älskade jag med Gott och Blandat, tog en hel påse och stoppade den innanför våtdräkten. Hällde vatten över huvudet och började gå, sen springa ängsligt vidare.

Skrämde jag Micke Lemmel?

Väl framme på Ornös södra spets så stannade vi bara en kort stund för att inte stelna till. Den påföljande mycket korta simningen var riktigt kall och det var egentligen enda gången jag kände mig sliten och lite nerkyld. De avslutande simningarna och löpningarna var korta och faktiskt relativt njutbara. Eufori och lättnad, kan de sammanfattas med. Väl på Utö var inte löpstegen många centimeter över marken och den sista backen upp till mål sved i hälsenor och vader.

Jag tror att Micke Lemmel blev lite rädd när jag ställde mig strax efter mållinjen och skrek okontrollerat. Kramen man får av Micke är dagens höjdpunkt. Nästan lika bra som att dela glädjen med Andreas!

Faen, vad grymma vi är!

Post race blues Ö till Ö

Post race blues

Svulla och ladda om

Årets mål är nu avklarat och jag erkänner att jag är lite mätt. Det är lätt att dyka in i nya projekt, nya mål men september är sedan förra året utsett till svullomånad, d v s jag äter och dricker vad jag vill.

Misstaget jag gjorde förra året var att helt och hållet gå ner på sparlåga vad gällde träningen och det stod mig dyrt. Starten på träningsåret 2013 blev trög och motivationen tröt många gånger i oktober och november 2012.

Den här gången tänker jag motivera mig med nya ”små” mål under oktober och november; också för att utnyttja hösten bättre. Jag har insett att träningen i januari-mars blir avsevärt mycket lättare och roligare om man vidhåller en relativt lågintensiv men konstant träningsnivå under oktober-december.

1 oktober öppnar anmälan till Ö-till-Ö, 2014.

Fridens liljor!

Recent Posts

Leave a Comment

0