Susanna Dörlich – Inte så lång men snabb
Susanna Dörlich har varit med i triathlonsvängen länge. Jag minns att hon var en av de som engagerade sig när jag själv introducerades till triathlon. I år deltog Susanna som så många andra i Saltsjöbaden Triathlon Sprint och vann Damer 45-49 på tiden 01:27:24. Duktig är hon!
Susanna, hur startade allt?
Jag ramlade in på triathlon av en slump för 14 år sedan. När jag var liten höll jag mest på med gymnastik och basket…vilket är rätt komiskt med tanke på att jag är 155 cm lång. När jag avslutade de karriärerna flyttade jag in på gymmet och sysslade mest med aerobics, spinning och body pump. Några av mina träningskompisar där föreslog att vi skulle göra tjejklassikern och jag hakade på. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att man var tvungen att kunna simma frisim för att klara av Tjej-Vansbro, vilket jag vet nu att det är helt fel, men ändå…
Det här var hösten 2002 och då fanns inte den uppsjö av crawlkurser som det finns nu. De enda som ville lära en vuxen att simma frisim var triathlonklubbarna, så jag hamnade hos Stockholm City Triathlon. Väl där upptäckte jag att de höll på med samma saker som jag skulle göra, med den enda skillnaden att de gjorde allt på en gång. Jag började träna med dem och sedan var jag fast.
Härligt slumpmässig start på triathlon-karriären alltså. Vilken gren är din bästa?
Det varierar. I och med att jag inte har min bakgrund i någon av sporterna har jag ingen naturlig favorit, utan det brukar sammanfalla med boost-helger eller läger, när jag fått tid att fokusera ordentligt på en gren och känner att jag fått till tekniken, blivit starkare eller nåt sånt. Just nu går simningen rätt bra och cykelformen har hittat tillbaka efter att ha varit nere på säsongslägsta tidigare under sommaren.
Berätta lite om din nuvarande klubb, och hur du tränat med ditt gäng under året.
Idag tävlar jag för Norra Stockholm Endurance (NSE) som täcker hela norrort. Vi är ungefär 100 medlemmar. Våra träningar är ganska löst sammansatta, så det blir mest spontansimningar i någon sjö, cykelpass som någon bjuder in till osv. Vi har väldigt få formaliserade träningar, utan det är upp till var och en att ta hand om sin träning. Alla i klubben har olika måltävlingar och olika målsättningar, så vi har kommit fram till att det här passar oss bäst. Klubben rymmer både de som är hårdsatsande och de som tränar för att må bra och det ger en väldigt skön blandning av folk. För egen del tränar jag simning med Täby Sim, cykel med Vallentuna CK och löpning med Snygga Snabba, som är ett lokalt löpargäng i Enebyberg.
Hur har din tävlings-sommar sett ut? Den kanske inte är över, vad väntar?
Det har blivit en del tävlingar i sommar, både triathlon och swimrun. Inledningen på säsongen var bra med en förstaplats i Saltsjöbaden Triathlon Sprint och ett kvitto på att jag låg rätt i träningen. Dessvärre åkte jag på en penicillinkur i juni, som förstörde uppladdningen inför Jönköping 70.3, så där fick jag revidera målsättningen rejält. Tanken var att kunna prestera riktigt bra där, men jag fick tänka om och se hela dagen på banan som en utflykt i stället. Skoj tävling, men inte som jag tänkt mig.
I slutet på augusti sprang jag Glädjeruset, ett millopp i Täby till förmån för funktionshindrade barn. Lite ovant att bara springa en mil utan sim- och cykeluppvärmning, men det gick det med. Veckan därpå körde jag och en kompis swimrun-tävlingen ÖtillÖ Final15, dvs de sista 15 km på ÖtillÖ-banan. Tack vare min superstarka lagkompis, som är en gasell på traillöpning, gick det fantastiskt bra och vi knep en tredjeplats. Det var lite otippat, eftersom jag kör swimrun bara för att det är sjukt kul och helt galet och har inga som helst förväntningar på placeringar. Jag vill bara ta mig i mål och ha en rolig dag i skärgården. Kanske det är då det går bäst, när förväntningarna är som lägst…
Efter den tävlingen var det bara att ladda om inför en halv Ironman på Rügen i Tyskland. Rügen är en ö i Östersjön, så det är en böljande cykelbana med mycket vind. Simningen kan vara stökig med vågor och strömmar, medan löpningen är ganska platt inne i stan. Kanske inte den mest optimala banan för mig, men det är härlig stämning där, så därför ville jag köra det loppet igen.
I år var det mindre vågor än 2014, när jag körde där senast, men det blåste ordentligt på cykelbanan. På löpningen hade de skojat till det rejält när de lagt till 4 backar, varav 2 med 11% lutning… Trots allt detta gick det riktigt bra. Kom 7:a i min age group och lyckades få en tid sub 6. Kändes som en riktigt kul avslutning på triathlonsäsongen.
Nu har jag bara ett lopp kvar; Palma Marathon i mitten på oktober. Sedan blir det vila innan träningen för 2017 drar igång.
Det kanske är lite tidigt att fråga, men hur ser kommande säsong ut för dig?
Inför nästa år har jag bara anmält mig till Mallorca 70.3 och förmodligen blir det Jönköping 70.3 igen. I övrigt har jag inte funderat klart, men garanterat några korta race i början på säsongen för att kolla att jag kommer ihåg hur man växlar mellan momenten.
Så vi kan räkna med dig under nästa upplaga av Saltsjöbaden Triathlon Sprint?
Saltsjöbaden ligger bra till för att komma med i min planering. Ligger helt rätt i tiden, nära att åka till och ett mycket trevligt arrangemang. Jag gillade speciellt cykelbanan; både kuperad och teknisk.
Vad kan man säga, det gäller att ligga i om man heter Susanna Dörlich. Och visst är det så, eftersom att träning är så pass varierande är det i viss mening enklare att hålla sig skadefri samtidigt som det går att behålla motivationen. Men det är klart, det är inget vilohem J
Om du funderar på hur du ska träna och med vem, då är du välkommen att ansluta till oss.
